Jag väntar alltid på en bättre dag
Jag är sån som alltid skjuter upp saker och tänker att jag ska ta tag i det när det kommer bättre dagar. Det är verkligen det sämsta man kan göra. Ingen dag är tillräckligt bra för en och man skjutar bara på det. Så, denna och förra veckan tog jag tag i saker och utsatta mig själv för sånt som är så jävla jobbigt när man har panikångest. Jag trotsade mig själv att åka till nya platser och var även på sjukhuset och tog blodprov (villket jag inte gjort sen jag var liten, förutom stick i fingret). Trots att det kändes förjävligt innan och man höll på att balla ur, så gjorde jag det ändå och känslan man får efteråt är ju underbar. Man blir "hög" av att ha lyckats. För att komma över rädslor så måste man ju utsätta sig för dom, och det har jag väl egentligen sysslat med de senaste tre åren, men ibland fastnar man och vågar inte och stannar bara hemma. Känner mig utmattad men ändå glad nu. Glad på livet, om man säger så. Vilket bara händer nån gång så där.
