Otroligt långt och personligt inlägg..

Tumblr_lcxewalkty1qai2zio1_500_large


Kände att det kunde vara bra och skriva av sig lite, och det kan vara bra för er och förstå vissa saker om mig..

Jag hatar denna ångest. Riktigt, riktigt hatar. Har man panikångest som styr ens liv, så blir man less!
Haft det så här i 2,5 år nu då ångesten har varit som svårast. Jag kan inte göra något åt den. För det mesta så dyker bara ångesten upp när det gäller att ta sig till skolan eller åka ner på stan där det är mycket folk. Men ibland (som idag) så finns ångesten där konstant och bråkar med dig. Jag är liksom skakis, känner hur hjärtat slår i 120, och ibland får jag panik och det känns som att jag ska spy. Det liksom kryper i kroppen och jag får ångest för ALLT. T.ex nu när jag bestämde mig för att sätta mig och skriva det här. DÅ fick jag ångest och kände för att skippa det.

Men det värsta är, att jag inte längre kan umgås med mina vänner längre. På riktigt! Jag kan helt ärligt inte ens träffa människor!Det är så sjukt. Det är så sjukt hur ångest (något som sitter i huvudet) kan hindra mig från att träffa mina vänner eller vara i skolan! Så fort jag ska iväg någonstans så blir jag tvärdålig. Jag blir helt skakis, kallsvettas, får liksom panik och det känns som att jag ska kräkas. Och detta går inte över förrän jag bestämt mig för att skita i att åka....(vart jag nu än ska nånstans). DÅ. Bara då när jag har bestämt mig för att stanna hemma (vilket är den säkraste och tryggaste platsen på jorden ) som ångesten bara spårlöst försvinner!


Detta innbär att jag inte har träffat någon av mina vänner på...ja, vad kan det vara..? MÅNADER iallafall. Den enda vännen jag träffat utanför skolan, är Moa. För hon VET vad jag går igenom och hon vet hur det känns. Därför är jag inte rädd för att få panikattack framför henne, ifall det skulle hända.
Därför är jag nu väldigt sällan i skolan. När jag gick i 9an så hade jag typ 70% FRÅNVARO. Men lyckades ändå få ihop betyg så jag kunde gå på JUST den linjen jag ville gå :) (Duktig där Linn!)
Men nu går jag gymnasiet, och har fortfarande väldigt mycket frånvaro. Som om ni undrar varför jag aldrig är där, så vet ni det nu. Och alla vänner.. har tappat kontakten med nästan varenda en. För jag är för rädd för att få panikattack för att kunna träffa mina vänner, som jag känt i flera år! Jag kan absolut inte träffa nya personer. Nejnej, det är alldeles för farligt och riskfyllt. Tänk om jag skulle få en panikattack framför dom liksom..dom skulle tro jag var påväg att dö eller något. Och allt det där sitter i mitt huvud 24/7. Massa dumma tankar som styr mitt liv. MIN ÅNGEST bestämmer vad jag ska göra. Jämt! Om jag ska åka nånstans och ångesten säger "Nej, det är för farligt" (vad är det som är farligt egentligen?), då måste jag stanna hemma istället.
Jag är inte störd (haha).  Det är bara något jag inte kan sätta fingret på som är fel. Hur funkar panikångest egentligen? Det är något som finns där och som är SJUKT SVÅRT att ta sig ur...

Förut kunde jag inte ens åka buss! Hallå, hur svårt kan det vara? Man kliver på och åker iväg. Nej. Just det här med att känna att man är "fast". Jag kan inte kliva av exakt när som helst, och det ger mig panik. Samma sak i klassrum (fast där kan jag ju faktiskt gå ut). Men alla människor, koncentrera sig, mycket ljud och mycket som händer. Jag blir stressad! Hjärtat slår så sjukt fort jag jag blir jätte yr och skakis. Det är hemskt!
Tänk er den värsta känslan ni vet. Och tänk och känna den känslan alldeles för ofta. Typ varje dag. Roligt? Skulle inte tro det!


Kändes bara skönt och liksom få skriva av sig och förklara. Det är faktiskt svårare än vad man tror..
Så om jag "dissar" och inte hör av mig, kan följa med på något eller backar ur när man ska iväg på saker eller "Hänga", så är det för att ångesten har gjort mig för dålig. Knepigt..jag vet.. Och tro mig. JAG HATAR DET!



OJ! Jag skulle aldrig orka skriva ett så långt inlägg!

Grymt starkt att orka skriva om det. Hoppas du snart blir bättre!

moa

Därför jag tycker det är så HIMLA, HIMLA bra att vi fann varandra! Jag känner mig inte lika ensam längre, och jag vet att det jag alltid kan prata med dig om såna här saker. Och igen; Jag tycker du visat stor förändring under på senaste tiden. Du är verkligen grymt duktig och jag är stolt över att kalla dig min bästa vän. Love you, vi kommer klara det här; Tillsammans! <3




Kom ihåg mig?